Livet just nu är lite sådär. Att det skulle kräva så mycket engagemang och tid att få igång amningen, vem kunde anat. Jag tänker minst en gång per dag - är det verkligen värt det här? Men samtidigt vill jag inte ge upp fören jag upplevt det där trevliga och mysiga som folk pratar om när det gäller amning. Så, rådet från barnmorskan på amningsmottagningen idag om att ta en vecka i taget är nog bra.
Men detta innebär att mitt liv just nu är precis tvärt emot hur jag vill ha det. Jag är helt låst. Fastlåst. Jag som i vanliga fall blir stressad av att bara vara om det går mer än en förmiddag utan planer måste nu anpassa livet åt "bara varande". Hela dagarna. Typ. Skit jobbigt. Barnmorskan som jag träffade idag sa att det brukar vända vid 1-1.5 månad sådär...
Så, om jag nu efter en vecka med utvärdering väljer att fortsätta satsa på att heltidsamma så innebär det förmodligen att jag kommer att missa det mesta i mötesväg som sen länge varit inbokat i kalendern. Att jag måste skjuta på C-uppsatsen och gå upp med den i vår (inte hela världen, men svårare att acceptera än vad somliga tror). Att jag kommer att vara en mindre närvarande förälder till de andra två barnen och att mängden sociala tillställningar blir väldigt begränsade. Men, men. Det kanske det är värt. Vi får se...
Nu ska jag ägna den lilla stunden som är kvar innan Lovi vaknar med att kolla lite mer på C-uppsatsen. Alltid något. Även små framsteg är framsteg :)
Jepp! Även små framsteg är framsteg!
SvaraRadera