I vågor

Det går verkligen i vågor det där sambolivet. Ena stunden perfekt, i andra ovänner så det skriker om det. I alla fall är det så för oss. Mycket beror såklart på liten egentid och taskig nattsömn. Så det är ju aldrig så farligt, ilskan går över fort för att sen kunna komma tillbaka en halvtimme senare :P

Vi skäller på varandra för minsta lilla sak. Har Kaspian fått tillräckligt med mat, ringde du det där samtalet, har du tagit disken, har du badat Kaspian, jag vill ha sovmorgon, kan du laga maten, har du städat, m.m. Det är oftast jag som gnäller på Adam och han som ständigt inte har gjort det som jag förväntar mig av honom, inte ens när vi gemensamt kommit fram till vad som skall göras... haha, men jag tror att det är så här det är, sambolivet. Det är nog en väldig tur att vi älskar varandra ;)